22 maj 2014 kl 10:05

Mjölken en dyrbar tillgång

Den som förr inte hade råd att ha en ko var fattig. Men det var inte ovanligt att även bönder som hade fyra-fem kor blev utan mjölk på vårkanten. Korna sinade därför att de inte hade fått tillräckligt med näring under vintern. Det var bara att låna sig fram, tills en ko kalvade.

Att dricka nymjölk för att släcka törsten ansågs som ett slöseri och oskick. På bordet ställdes bara skummjölk.

När korna hade mjölkats silades mjölken upp i lerfat, träskålar eller kopparbunkar, som ställdes på hyllor i köket eller i mjölkkammaren. Den som dristade sig till att vissla i rummen där mjölken förvarades låg illa till. Ljudet förstörde mjölken, trodde man. Resultatet blev att grädden inte flöt upp till ytan.

När mjölken stått en dag skummades grädden av med en hornsked och slogs i en kruka. Varje vecka eller var fjortonde dag kärnades smör, beroende på hur mycket grädde man fick.

Den skummade mjölken kallades för sötmjölk och användes som måltidsdryck och till matlagning. När skummjölken blev gammal blånade den och kallades för "glanmjölk". Drängarna svor långa ramsor när den ställdes på bordet.

Ibland åt man långmjölk, den sattes i bunkar eller fat som ställdes direkt på bordet. För att få långmjölk gick man till grannen och tiggde några skedar sådan mjölk, lade den i botten på en bunke, slog nymjölk över och lät den stå över natten.

Täte, som det kallades, förvarades under vintern genom att man dränkte in en yllelapp med tätemjölk och lät den torka. När man ville göra långmjölk lade man lappen i silen också slog man på nymjölk. Långmjölken åts framför allt på somrarna, då plockade man tätört, krossade den i ett kärl, hällde ny mjölk över och lät blandningen stå över natten.

Källa: D. Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad

Av: Anna-Britta Ståhl
Stäng artikel